bloggen har värkligen blivit lidande sista dagarna få all energi går åt till att hålla fokus på att mer eller mindre överleva stunden. Medicineringen funkar bra men biverkningarna i form av panikångest , stress, illamående och allmänt känslokaus gör dagarna väldigt flummiga. Från glad till deppig till fnittrig till arg. Ja det svänger om fort och det är väldigt påfrestande. Är väldigt glad att min omgivning står ut, håller ut. Det blir bättre och jag lär bara vara starkare och gladare när detta är över. Nu SOVA

Hej kära Bullen
Jag tänker mycket, tänker kanske för mycket. Men vart skall jag göra av tankarna om jag inte skall tänka dem. Hur slutar man tänka? Slutar men då också att känna, eller känner man för att man tänker. Är det skillnad om tanken eller känslan kommer först.

Efter att blivit bemött som jag blivit att jag gång på gång plockas ner i molikyler. Att sällan få känna att jag gjort rätt. Den kärleken jag kände var inte den kärleken jag önskade. Jag gav trygghet och öppenhet men fick egoistiska handlingar i gensvar. Uppvaktad och uppskattad blev jag sällan inte äns när jag bad om det rakt ut. Det var inte du som knäckte mej det var kombinationen av min vilja och din oförståelse som dömde ut ödet. Det tog slut för att jag tog slut. Det fanns inte någon Mia kvar. (Jag är inte arg på någon, längtar inte tillbaka men Ingemar inte häller något)
Klart som fan att jag är rädd, rädd att bli nerplockad och ofullständig igen. Jag är ännu inte hel men vågar nästan tro på helhet. Jag mår piss många gånger. Men jag är också jävligt stark när jag mår bra.
Ge mej förståelse och se hur jag överlever. Ja just det ja överlever är ju det jag gör. Övervinna och överleva.

Nu till det POSITIVA!
Som jag sagt innan. Allt jag skriver i min låt mej förtydliga MIN blogg. Är min ord mina tankar mina känslor mina tycken och mina mina mina... Så du har rätten att läsa, du har rätten att tycka, du har rätter att hålla käften så länge du inte tänker säga något snällt så klart.

Försök ditt yttersta att föreställa dej att stå högst upp på ett berg. Liften är tung och du får knappt någon syre fast än du sträcker på dej och försöker öppna luftvägarna så gott det går. Och till råga på det har du en alldeles förhårt tillknuten korset på dej. Luften kommer helt änkelt inte ner i lungorna. Paniken sprider sig i kroppen det hela slutade med att jag stod ute i nattens mörker och efter många långa In andnings försök lyckades jag få kontrollen igen. Kändes som en evighet med varade säker i ca 5min.
Illamående...... Fy fan va jobbigt och det värsta är att jag vet när det kommer och det bästa är att jag vet att det går över igen

Känner mej liten och grå som en sten på en sumpig åker. Hjälplös är jag absolut inte. Det är inte Syndom mej häller. Men jag ber om mer förståelse och ödmjukhet. Humöret går upp och ner och mellan varven kan jag är jag mer eller inte knappt en människa jag är bara på överlevnads stadiet. Men det vänder igen och då jävlar regerar jag världen som vanligt igen.

idag är dagen då ingen bör bråka med mej. Vaknade med ett strålande humör eller inte. Ja på ytan är det okej men säg inte fel sak svara på fel vis tilltala mej på fel sätt och för Guds och vår allas skull se inte på mej.
Ja ungefär så lätt retlig är jag idag och det brukar sällan sluta bra.

4års besiktning på D idag det är spännande att se hur utväcklingen gå framåt. Orolig ? Ne inte det minsta, det är ju min son så han briljerar nog som vanligt.
Jag hoppas vill och önskar att det bara inte ena sidan som pressar framtegen i rätt tid. Det är lätt att hänga kvar i det gammla och trygga fast än det nya är bättre. (Just i detta i all fall)

Skall jag eller skall jag inte. Orkar jag eller orkar jag inte?
Jag bör göra som det är sagt och inte bara för min skulle.
Motivationen tryter och ursäkterna växer sig starkare. Är jag lycklig? Jo det är jag! Jag har vänner och familj som brytsignal och finns där i alla tänkbara läge . Jag har en fin son son jag är mer än stolt över och så har ju faktiskt en Karl i mitt liv som ger mej mycket. Bekräftelse, tillit och äkthet.
Förtiden fanns det en grupp människor som jag underhöll för att få den bekräftelsen jag behöved. Det var som att hälla bensin i elden jag fick massan enegi av dessa människor. Men väldigt ytligt, idag behöver jag inte Denver gruppen längre. Jag behöver inte deras bekräftelse för att må bra. Jag har hittat mej själv och framför allt vågar jag tro på en annan människa, tro att det är äkta och på riktigt. Själv klart är jag ännu rädd och lätt sårad men läker fort och vågar visa mina svagheter och brister.
För att du vågar se den. Puss för allt i världen

Tänk tänk tänk. Känn känn känn. Tänk tänk tänk känna tänka känna... Vad tänker jag om mina känslor. Vad känner jag för mina tankar. Tänker jag mej huvet eller med hjärtat? Tänker jag med hjärtat eller huvudet? Vad är värdefullt? Vad är fullt av värde? Hur vet jag? När vet jag? Kan jag veta? Känslan är tung på många vis. Är jag det jag tror jag är? Hur vet jag det? Jag vet vad jag vill vara och jag vet vad jag vill känna. Men hur vet jag om det är det jag är och det jag känner.

Lugnet, tryggheten, ömheten och närheten är äkta. Men finns det mer än vad jag redan upplevt? Behöver det vara mer? Är det lagom? Vad är lagom? Jävla skit ord det där LAGOM! Jag jobbar dåligt på lagom planet. Håller mej helst i fronten. Min värld snurrar fortare än vad jag kan hantera. Jag har svårt att hålla mej på banan i denna hastighet. Rekylen och rebellen i mej tvingar världen att sakta in emellan åt. För att sedan skena iväg igen tills jag får kontroll igen. Jag är ingen elak människa men jag är häller inte rädd för att såra. Vissa sår måste uppstå för att kunna bilda ärr. Ärr som formar oss. Formar Oss till dem Vi är. Mina sår är delvis läckta och ärriga. Visa blöder ännu. Dom läcker först när jag hittat lugnet som får blodet att koagulera, stelna.

Är jag värdig den lycka jag söker. ( klart jag är) är jag värd den redan nu i mitt liv. Vissa sår vill man inte gräva i. Vill jag och vågar jag brottas med dessa känslor igen. Vart är min bättre hälft när jag behöver dej som mest?

Kan man ta semester från livet? Kan man liksom kompa ut alla dom där extra timmarna som jag samlat på mej genom genom åren som gått. när jag dragit upp andra ur kluriga fallgropar.

Eller så släpper jag taget och faller. Faller och ser om och vem som vågar fånga mej. Om ingen fångar så landar jag på fötterna ingen. Katter har 9 liv. Jag vet först när mina tar slut hur många jag hade. Då e det dock försent. Men än så länge har jag några kvar på lager.

Detta skrev jag den 2/11-2014 märkligt nog uppstod samma känslor och tankar åter igen. Den är liten och vit snart blir den blå. Den skall hjälpa med bjuder på många hinder på vägen. Iam A champix!

Varje gång du vaknar ser du dej omkring. Rädslan för att få känna den där smärtan igen är olidlig. Att veta hur hårt och hur mycket det svider när handflatan träffar kinden, ryggen, låret eller magen. Att veta att man ännu en gång måste komma på en ny storry för att inte behöva hantera alla skuldkänslor som väller över en när någon frågar -Har du blivit slagen? Att var tvungen att komma ihåg att andas mellan snytingarna så man inte svimmar av smärtan. Fast det kanske hade varit bra, varit lättare att bara slippa vara medveten. Slippa ongesten över att man inte är stark nog att ta sig där ifrån, ongesten över sitt misslyckande.
Att åter igen veta att när någon annan tycker man gjort något fel så har någon annan människa rätten / maken att slå sparka banka kasta till och med spotta på en. Det gör ont. Den smärtan är värre för det känns längre. Fysiskt gör det ont men psykiskt gör det JÄVLIGT ont.

Jag lever och värkar i ett samhälle en region ett land där detta inte är tillåtet på något vis. Men ändå sker det dagligen. Jag möter unga oförstörda människor i mitt jobb likväl som jag möter riktigt trasiga unga människor. Dom kommer med skuld och skamm och en rädsla. Vi vuxna behöver bli bättre på att stärka våra tonåringar i deras sökande efter en tryggvärd. Vi måste bli bättre på att vara bra förebilder. Se och Lär, ja det är precis vad dom gör. Så skyll aldrig på din tonåring när något går snett någon har inte lagt grunden rätt från början man det går att reparera om du är villig att jobba med EMPATI , TILLIT och ÄKTHET. Ditt barn är din spegelbild så kamma dej STÄCK på dej.

(Det är inte tjejen vid tangenterna som upplevt detta)

Du och Jag
Där och Här
Så stanna Du Där du är så slipper Jag ha dej Här där Jag är.

Ibland får att uppfattningen av att några av mina följare uppfattar mej som arg, irriterad, sur, förbannad osv.. Så är sällan fallet. Jag ser bara min möjlighet här igenom bloggen att få UTTRYCKA mej som jag vill. Ibland är det befogat ibland är det bara toma ord. Ramen till tavlan är som följer. SVART men gnuggar man länge nog kan man få fram ett skimmer rent GULD.

Okej panik i okunskap om paddorna. Hudini la just ett ÄGG. Vad gör ja nu. Kontaktar min nyfunna elit djur fixare. Katten goggla och SC höll vakt så att inte ägget rymde. Ohoj .... Efter efterforskning och konsultation kom vi fram till att ägget är till största sanolikhet TOMT. Jävlar nu kom ett ägg till. Läskigt men fantastiskt farchinerande att få uppleva detta med våra fina paddor. Ja det är ju tydligt att dom mår bra i alla fall.

O NU JÄVLAR VAD JAG MÅR BRA JUST NU.