Försök ditt yttersta att föreställa dej att stå högst upp på ett berg. Liften är tung och du får knappt någon syre fast än du sträcker på dej och försöker öppna luftvägarna så gott det går. Och till råga på det har du en alldeles förhårt tillknuten korset på dej. Luften kommer helt änkelt inte ner i lungorna. Paniken sprider sig i kroppen det hela slutade med att jag stod ute i nattens mörker och efter många långa In andnings försök lyckades jag få kontrollen igen. Kändes som en evighet med varade säker i ca 5min.
Illamående...... Fy fan va jobbigt och det värsta är att jag vet när det kommer och det bästa är att jag vet att det går över igen

Känner mej liten och grå som en sten på en sumpig åker. Hjälplös är jag absolut inte. Det är inte Syndom mej häller. Men jag ber om mer förståelse och ödmjukhet. Humöret går upp och ner och mellan varven kan jag är jag mer eller inte knappt en människa jag är bara på överlevnads stadiet. Men det vänder igen och då jävlar regerar jag världen som vanligt igen.