Jag lyckades med någon form av habbavink av vertikal rörelse i går och det kändes som om jag fick kramp i låret. Smärtan avtog och jag tänkte inte mer på det. På Kvällspromenaden blev jag på mind igen och det kändes då som om hag hade haft världens super kramp i låret, fast liksom känningarna efter krampen. Idag har det varit hyfsat lugnt fram tills i kväll då muskeln är trött efter dagen och stelnar till. Minsta lilla fel rörelse gör JÄVLIGT ont. Troligen en sträckning i den stora lårmuskeln och om jag inte passar mer kan jag ju få en fin inflation där också med min vanliga muskel tur.

Alltså jag fattar inte. Varför bara inte säga som det är. Varför bara inte svälja stoltheten och stå upp för sina känslor. Ta ansvar för sig själv och sitt välmående. Eller är du helt enkelt så jävla korkad i hela huvet att du inte fattar det alla andra redan har konstaterat.

JAG ÄR ALDRIG NÖJD!
Jag vet nog inte hur det känns att vara nöjd. Jag kan vara till freds med sitvationen men inte helt nöjd.
Ja har liksom förlikat mej med detta faktum och är OK med det. Men då kom ja o tänka på ORGASM! Där just i den stunden brukar jag känna mej nöjd. Eller så är det bara så att det går inte att ändra på. Jo jag tänker på så vis att när den väl är upplevd så är den förbi/försvunnen/slut. Man kan ju uppleva igen men det går inte att göra samma igen liksom. Som att hoppa fallskärm kanske. Det går ju liksomom inte halvvägs mellan planet och maken komma på att -fan jag skulle klivit ut med höger fot före vänster och inte tvärt om.

Jaja nog med "normal" störda utlägg för i natt nu sov sov säng säng säng

Allt vi människor gör, gör vi för att försöka tillgodose våra behov.

Jag väljer att gilla det istället för att se bristerna och ounådda förväntningar. Jag väljer att njuta i detta istället för krampa i magsmärtor och tryckande ongest. Jag tänker inte låtas driblas med just nu. Jag står stadigt i min vilja och önskar om ett stort starkt välmående.

Många gånger har du sparkat undan mina ben. Många gånger har du hotat mitt inre. Men du det lyckas inte. Du kommer inte åt nej ditt helvete.

Allt tar tid. Tiden är aldrig lagom. För mycket tid för lite tid då tid nu tid JAG HATAR TIDEN

Det trycker utifrån och in, och det trycker inifrån och ut. Luften står still och varenda blodkärl i min kropp krampar. Tårarna är oundvikliga som het lava rinner dom på mina kinder. Vill inte bli själv vägar inte vara själv. Är rädd att tappa kontrollen och inte kunna häva effekten i paniken. Tur jag har vänner som orkar när jag inte orkar.

Ja jag vill gärna göra saker umgås och hänga på. Men är rädd osäker och vågar inte lite på mej själv. Men idag gjorde jag det ändå. Brottas med känslan av flykt.

Jag tror på framtiden jag vet att det blir bättre. Jag kommer inte alltid må såhär dåligt. Det är ytterst tillfälligt. Jag har fan krigat i över ett år detta är bara ärren som svider efter mina krigsskador. Det går över, det blir bättre.
Någon sa vid något tillfälle att det är väll och veta när jag mår bra för då skriver jag inte så mycket i bloggen men nu är det tvärt om. Orken energin har inte funnits. Sista tiden har jag lagt tid och fokus på att iprincip bara lyckats att överleva. Jag har inte viljat ta mitt liv, men jag hade häller ingen lust att kämpa för det. Livet alltså... Känslan finns där men jag bara känner på den och sen lägger bort den igen. Jag har mer kvar att göra innan jag lämnar in.

Det trycker utifrån och in, och det trycker inifrån och ut. Luften står still och varenda blodkärl i min kropp krampar. Tårarna är oundvikliga som het lava rinner dom på mina kinder. Vill inte bli själv vägar inte vara själv. Är rädd att tappa kontrollen och inte kunna häva effekten i paniken. Tur jag har vänner som orkar när jag inte orkar.

Ja jag vill gärna göra saker umgås och hänga på. Men är rädd osäker och vågar inte lite på mej själv. Men idag gjorde jag det ändå. Brottas med känslan av flykt.

Ny funna vänner, gammla vänner. Alla fyller sin funktion. Alla har ett värde.

Det lilla blir stort och det stora blir obetydligt. Allt är upp och ner och inget stämmer. Jag kan skratta och känna glädje för att sekunden efter bara vilja plana ut på golvet som redan är genomblött av mina krokodiltårar. Att gå in i väggen, att vara utbränd eller helt enkelt bara vara psykiskt slutkörd. Ja det är frågan. När jag kollapsade sist visste jag inte vart jag var på väg när jag mådde som jag gör idag. Men nu var jag bättre förberedd och hoppas mitt skyddsnät kan fånga upp mej innan jag når botten.

Det kommer från ingenstans som en snyting mitt på bröstbenet, ett tryck som omfamnar hela bröstkorgen och klämmer åt så hårt att det varken går att andas in eller ut. Tårarna bränner i ögonen och känslan att man bara vill springa ifrån smärtan blir bara starkare och starkare. Det går inte att fly, det måste kämpas. Kriga mot dig själv är fan det sämsta möjliga motståndet att tänja sig. Jag vet precis hur jag skall finta mej själv och lura till mej makten. På gott och ont, fan va det gör ont.

JAG SA HEJ KOM OCH KRAM MEJ!

Är jag omättlig ?

Känslornas bergodalbana gjorden en ny looooop.
Det handlar inte om att äta eller behålla kakan, jag vill ha hela kakburken och gärna bagaren som gjorde kakorna också. Fatta grejen behovet är inte tillgodosett..... Jag har känslan men har inte identifierat behovet vilket innebär att jag famlar i blindo och panik efter en lödning ett svar en utväg på något jag inte vet vad det är. Som att läsa en karta på fel språk och inte veta vad/vart målet är. Som att måla med sin favoritfärg när men är färgblind.
Som att sitta vidhavet och njuta avsolnedgången klockan 12 mitt på dagen. Saningen, lösningen och svaret finns inuti min kropp. Men skalet är hårt och värktygen svaga. Förlitar mej på tur och tålamod för att vända denna tränad en gång för min skull.

Japp det är så här jag börjar min 29 födelsedag kl ca 1 på natten skriver jag i bloggen.
Jo jag är både ledsen och besviken på dom där så kallade. Hoppas resten av dygnet bevisar mej fel, annars ringer jag psykologen skriver in mej i kramtröja och stannar där. Om det är jag som gjort fel måste jag få veta det. Jag kan inte ändra på mej om jag inte får veta vad som görs fel.

Jag älskar dej, ditt helvete!
Aldrig har jag sårats som jag gjorts av dej. Du är helt otrolig vad skall jag ta mej till. Åhh vad skall jag göra. Den man älskar så vill man inte slå och banka gul och blå. Och fast jag tillintetgjord, håller kag mej lugn och ditt vackra helvete kan inte hålla mun.

Denna dag har nog lika många älskare som hatare. Önskan längtan efter att få tycka om denna dag är påtaglig i samhället i stort. Men även hos mej. Alla år finns en längtan om uppvaknring samtidigt som man utåt sätt säger. E va fan det är väll inget speciellt med ALLA HJÄRTANS DAG. Men i själva värket vill vi många gånger bara srkrika ut vår önskan om närhet ömhet kärlek och framför allt att få känna oss lite extra speciela.

Det uppenbara.
Ingen kan veta vad du vill vad du önskar dej eller hur du vill ha det om DU inte säger det. Det är ett ytters få antal människor som kan läsa tankar och oddsen på att just du skulle mött en är i princip NOLL.
Så va tydlig det kan inte skada.

Men hur dubbel satsns tydlig skall man vara da. Ja du säger man för lite så kommer troligen inte budskapet fram, säger man förmycket finns risken för att blokera mottagaren pga irritation för att man är för tydlig styrande och kan uppfattas som om man dumförklarar den andra. Om nu det inte är det du är ute efter att dumförklara någon så var försiktig.

Jag jag jag och mitt egotrippade jag vill också bli uppvaktad, överraskad, ompysslad och bara få känna mej så där extra speciel.
Jag borde fan få en plats i rekordboken då jag med största sanolikhet ligger i topp på att radera/redigera eller rekrytera vännen. Borde låsas in i en cell ett tag för att kunna bli lite ödmjuk.
Fan fack jag vågar ju inte. Jag vågar inte släppa tagen och falla, det enda som faller är tårarna, tårar av tomhet eller endast av vatten. Känslorna finns kvar i kroppen och kramen är ej funnen för att kunna släppa på trycket. JAG ÄR SOM ATT SPELA RYSK ROLETT. Ingen vet när det blir skarptläge innan det är försent.

Snart måndag snart måndag snart måndag. Vardagen är alla gånger lättare än helgen. Jag slås och krigar tar mej igenom och överlever.

KLART ATT MAN SKALL KUNNA TA FOLK FÖREGIVET.

haha ja oj vad fantasin kunder skena iväg bara av en rubrik.

Nu skall jag berätta för er om hur man väver en tasmatta. Först och främst sätter man varpen..... Ha ha ha haaaa sa Egon och gick och ja sig. Ne soha bara så dööööö tråkigt skall vi inte ha det ikväll inte.

Dagen började med stress tårar och magkatarr. Möten besked funderingar förhoppningar osv. Ja himmelen såg mörkt och alla dåligs vanor började göra sig till känna. Som nikotinist övar alltid behovet/begäret efter nikotin när vi inte är helt 100%. Dvs. Ledsna, trötta, arga, hungriga, ja på något sätt värkar det som om alla våra behov kan tillgodoses med. NIKOTIN! Men så är ikke fallet bara funktionen. Trots tuffa dagar har jag gjort det jag själv inte trodde ja kunde klara. Jag är inne på dryga 2v som nikotinfri. Stolt japp kaxig något nöjd absolut. men avslutades på mycket mycket MYCKET bättre vis. Ni vet den där känslan pirret i magen värmen i hela kroppen och det bara går inte att sluta le. Det är så skönt. Lite nytt lite spännande lite fel/förbjudet (fast rätt och riktigt). Ja så väljer jag att lägga ut orden för detta dygn.

Nu några väl valda på vägen.
K du är i mina tankar och jag värnar massa om dej och din familj.
S sluta aldrig att vara så där bra som du är. Vi gillar det.
H dagenshjälte borde det vara i stället
E saknad och älskad såååå mycket just nu.