Det lilla blir stort och det stora blir obetydligt. Allt är upp och ner och inget stämmer. Jag kan skratta och känna glädje för att sekunden efter bara vilja plana ut på golvet som redan är genomblött av mina krokodiltårar. Att gå in i väggen, att vara utbränd eller helt enkelt bara vara psykiskt slutkörd. Ja det är frågan. När jag kollapsade sist visste jag inte vart jag var på väg när jag mådde som jag gör idag. Men nu var jag bättre förberedd och hoppas mitt skyddsnät kan fånga upp mej innan jag når botten.

Det kommer från ingenstans som en snyting mitt på bröstbenet, ett tryck som omfamnar hela bröstkorgen och klämmer åt så hårt att det varken går att andas in eller ut. Tårarna bränner i ögonen och känslan att man bara vill springa ifrån smärtan blir bara starkare och starkare. Det går inte att fly, det måste kämpas. Kriga mot dig själv är fan det sämsta möjliga motståndet att tänja sig. Jag vet precis hur jag skall finta mej själv och lura till mej makten. På gott och ont, fan va det gör ont.

JAG SA HEJ KOM OCH KRAM MEJ!