Jag lyckades med någon form av habbavink av vertikal rörelse i går och det kändes som om jag fick kramp i låret. Smärtan avtog och jag tänkte inte mer på det. På Kvällspromenaden blev jag på mind igen och det kändes då som om hag hade haft världens super kramp i låret, fast liksom känningarna efter krampen. Idag har det varit hyfsat lugnt fram tills i kväll då muskeln är trött efter dagen och stelnar till. Minsta lilla fel rörelse gör JÄVLIGT ont. Troligen en sträckning i den stora lårmuskeln och om jag inte passar mer kan jag ju få en fin inflation där också med min vanliga muskel tur.

Alltså jag fattar inte. Varför bara inte säga som det är. Varför bara inte svälja stoltheten och stå upp för sina känslor. Ta ansvar för sig själv och sitt välmående. Eller är du helt enkelt så jävla korkad i hela huvet att du inte fattar det alla andra redan har konstaterat.

JAG ÄR ALDRIG NÖJD!
Jag vet nog inte hur det känns att vara nöjd. Jag kan vara till freds med sitvationen men inte helt nöjd.
Ja har liksom förlikat mej med detta faktum och är OK med det. Men då kom ja o tänka på ORGASM! Där just i den stunden brukar jag känna mej nöjd. Eller så är det bara så att det går inte att ändra på. Jo jag tänker på så vis att när den väl är upplevd så är den förbi/försvunnen/slut. Man kan ju uppleva igen men det går inte att göra samma igen liksom. Som att hoppa fallskärm kanske. Det går ju liksomom inte halvvägs mellan planet och maken komma på att -fan jag skulle klivit ut med höger fot före vänster och inte tvärt om.

Jaja nog med "normal" störda utlägg för i natt nu sov sov säng säng säng