Sista morgonen med sprak landade i första kvällen utan han.
Sova... Nja det var tydligen svårt. Slappna av.... Nehe inte det häller. Tur det finns värme att få från armen jag ligger på. Jag kramar och klänger för att inte tappa greppet. Greppet om det enda jag kände mej tryg med just då. Mardrömmar om slagsmål och hårda ord. Lämnad i panik och oro för att vakna med ett ryck och inse att allt bara va en drömm. Somnar igen och går in i en ny jävla mardröm. Det kändes så äkta så på riktigt, vet inte om jag ännu drömmer. Hoppas livet är bättre än så här, hoppas drömmar förblir drömmar och värkligheten är formbar.

Det är inte alltid så lätt att få fram det man vill ha sagt men jag lovar att göra ett försök i alla fall. Hoppas bara du kan ha lugnet nära så du kan höra det jag säger och förstå det jag menar.