Det trycker utifrån och in, och det trycker inifrån och ut. Luften står still och varenda blodkärl i min kropp krampar. Tårarna är oundvikliga som het lava rinner dom på mina kinder. Vill inte bli själv vägar inte vara själv. Är rädd att tappa kontrollen och inte kunna häva effekten i paniken. Tur jag har vänner som orkar när jag inte orkar.

Ja jag vill gärna göra saker umgås och hänga på. Men är rädd osäker och vågar inte lite på mej själv. Men idag gjorde jag det ändå. Brottas med känslan av flykt.

Jag tror på framtiden jag vet att det blir bättre. Jag kommer inte alltid må såhär dåligt. Det är ytterst tillfälligt. Jag har fan krigat i över ett år detta är bara ärren som svider efter mina krigsskador. Det går över, det blir bättre.
Någon sa vid något tillfälle att det är väll och veta när jag mår bra för då skriver jag inte så mycket i bloggen men nu är det tvärt om. Orken energin har inte funnits. Sista tiden har jag lagt tid och fokus på att iprincip bara lyckats att överleva. Jag har inte viljat ta mitt liv, men jag hade häller ingen lust att kämpa för det. Livet alltså... Känslan finns där men jag bara känner på den och sen lägger bort den igen. Jag har mer kvar att göra innan jag lämnar in.