Varje gång du vaknar ser du dej omkring. Rädslan för att få känna den där smärtan igen är olidlig. Att veta hur hårt och hur mycket det svider när handflatan träffar kinden, ryggen, låret eller magen. Att veta att man ännu en gång måste komma på en ny storry för att inte behöva hantera alla skuldkänslor som väller över en när någon frågar -Har du blivit slagen? Att var tvungen att komma ihåg att andas mellan snytingarna så man inte svimmar av smärtan. Fast det kanske hade varit bra, varit lättare att bara slippa vara medveten. Slippa ongesten över att man inte är stark nog att ta sig där ifrån, ongesten över sitt misslyckande.
Att åter igen veta att när någon annan tycker man gjort något fel så har någon annan människa rätten / maken att slå sparka banka kasta till och med spotta på en. Det gör ont. Den smärtan är värre för det känns längre. Fysiskt gör det ont men psykiskt gör det JÄVLIGT ont.

Jag lever och värkar i ett samhälle en region ett land där detta inte är tillåtet på något vis. Men ändå sker det dagligen. Jag möter unga oförstörda människor i mitt jobb likväl som jag möter riktigt trasiga unga människor. Dom kommer med skuld och skamm och en rädsla. Vi vuxna behöver bli bättre på att stärka våra tonåringar i deras sökande efter en tryggvärd. Vi måste bli bättre på att vara bra förebilder. Se och Lär, ja det är precis vad dom gör. Så skyll aldrig på din tonåring när något går snett någon har inte lagt grunden rätt från början man det går att reparera om du är villig att jobba med EMPATI , TILLIT och ÄKTHET. Ditt barn är din spegelbild så kamma dej STÄCK på dej.

(Det är inte tjejen vid tangenterna som upplevt detta)