Hej kära Bullen
Jag tänker mycket, tänker kanske för mycket. Men vart skall jag göra av tankarna om jag inte skall tänka dem. Hur slutar man tänka? Slutar men då också att känna, eller känner man för att man tänker. Är det skillnad om tanken eller känslan kommer först.

Efter att blivit bemött som jag blivit att jag gång på gång plockas ner i molikyler. Att sällan få känna att jag gjort rätt. Den kärleken jag kände var inte den kärleken jag önskade. Jag gav trygghet och öppenhet men fick egoistiska handlingar i gensvar. Uppvaktad och uppskattad blev jag sällan inte äns när jag bad om det rakt ut. Det var inte du som knäckte mej det var kombinationen av min vilja och din oförståelse som dömde ut ödet. Det tog slut för att jag tog slut. Det fanns inte någon Mia kvar. (Jag är inte arg på någon, längtar inte tillbaka men Ingemar inte häller något)
Klart som fan att jag är rädd, rädd att bli nerplockad och ofullständig igen. Jag är ännu inte hel men vågar nästan tro på helhet. Jag mår piss många gånger. Men jag är också jävligt stark när jag mår bra.
Ge mej förståelse och se hur jag överlever. Ja just det ja överlever är ju det jag gör. Övervinna och överleva.

Nu till det POSITIVA!
Som jag sagt innan. Allt jag skriver i min låt mej förtydliga MIN blogg. Är min ord mina tankar mina känslor mina tycken och mina mina mina... Så du har rätten att läsa, du har rätten att tycka, du har rätter att hålla käften så länge du inte tänker säga något snällt så klart.