Jag stänger ner lägger av, ger upp, lastar in handduken, skiter i, varför skall jag kämpa när jag inte får tillbaka på vis. Det är som att vara ihop tejpad med någon o försöka klättra upp för en stege. Vi måste synka för att det skall funka. O vi har inget val. Faller den ena så faller den andra också.
Jag ger o ger o ger. Jag vill inte ha guld o gröna skogar med jag vill ha trygghet o en bekräftelse på att du gör det du lovat mej.

Gör allt för att hålla mej lugn. Paniken kryper i kroppen och ångesten är påtaglig. Jag vägrar att bryta ihop. Jag vägrar ge upp. Håller fokus på att kontrollera andningen för att inte tappa fästet. Alla har vi dåliga dagar eller sämre perioder. Denna kväll är en prövning, och jag får kämpa i mot mej själv. Jag är älskad och omtyckt av många. Men ingen kan eller får rädda mej jämt. Vissa strider behöver jag vinna själv för att komma vidare på bästa sätt. Jag kommer vinna även denna gång. För att jag kan o jag vill. Men striden är tuff när jag kämpar mot den tuffaste av kämpar MEJ SJÄLV!

Ligger nu i sängen med liten oroligt kille bredvid mej. Tittar ner över min mage och mår lite bättre. Fatta vilken resa jag gjort och vart jag är på väg. 30kg mindre och nu börjar allt bli mer o mer fast på min kropp. Håller om sonen o älskar varenda bristning på min mage, dom är ett tecken på att han är min. Varenda muskel värker ikväll efter att jag nu gjort 2/3 PT pass. Måndag kör vi 3/3 och sen skall jag fixa det själv i några veckor. Mir dröm min kropp och mitt beslut driver mej mot målet.