Ensam bortglömd skadad och tampad. Hela kroppen värker på ett sätt som är vidrigt.
Livliga L lyfte min blick när Hon ordade om medberoende. Varför väljer vi att falla i samma grop gång på gång. Värdesätter vidriga betejendet på att okej vis, godtar elaka kommentarer som om det vora normalt. Hyllar minsta lilla uppoffring som om det vore ett guld stämplat.
Ne jag pallar inte mer, fixar inte att komma till bordet och stolarna är borta.
Vill inte lägga någon skuld på någon för det är ingen som gjort något fel. Men vinsten i allt gör ont, jag njuter av orden som Melissa framför i texten om dej. Jag svalkar mej o tanken om att min magkänsla är rätt.
Det kommer annat imellan och det är bra.
Landar sakta men säkert i en känsla av avundsjuka mixat med hat som flyttter ut i en pöl av lugn. Jag vet att jag har rätt, rätt i det jag känner tycker tänker och säger. Och jag besitter rätten att bestämma över mitt välmående och mitt liv.

Om du bara visste vad jag är kapabel till att ge.

Lagom är bäst heter det, men jag är mer än så!